vän (język szwedzki)

wymowa:

​

znaczenia:

rzeczownik, rodzaj wspólny

(1.1) przyjaciel, kumpel, bliski kolega

(1.2) stronnik, zwolennik, sympatyk

przymiotnik

(2.1) przest. podn. (szczególnie o młodych kobietach) miły i urodziwy, słodki, czarujący, wdzięczny

odmiana:

(1.1-2) en vän, vännen, vänner, vännerna

(2.1) vän, vänt, väna; st. wyższy vänare; st. najwyższy vänast

przykłady:

(1.1) Hunden är människans bästa vän. → Pies to najlepszy przyjaciel człowieka.

składnia:

kolokacje:

synonimy:

(1.1) kamrat, kompis, polare, bästis

(1.2) sympatisör, anhängare

(2.1) söt, täck, nätt, näpen, rar, gullig

antonimy:

(1.1) ovän, fiende

hiperonimy:

hiponimy:

holonimy:

meronimy:

wyrazy pokrewne:

rzecz. väninna, vänskap, vänlighet

czas. vänslas

przym. vänlig, vänskaplig

przysł. vänligen

związki frazeologiczne:

złożenie rzeczownikowe vänkrets, affärsvän, barndomsvän, bokvän, brevvän, djurvän, flickvän, hjärtevän, miljövän, naturvän, partivän, pojkvän, reformvän, sverigevän, umgängesvän, ungdomsvän

etymologia:

uwagi:

zobacz też: anförvant • anhörig • bekant • broder • följeslagare • frände • gelike • kollega • kompanjon • parhäst • partner • släkting • vän (przyjazne związki między ludźmi)

źródła: